Begravningen i dag...

Och som vanligt, när det är hela släkten inblandad, så blir det KAOS, iaf i förberedeslefasen... Det är eftersom vissa ska planera ALLT ner till sista minuten, och vissa stör sig på det, så summan av kardmumman blir kaotiskt och en stor förlust av behövlig energi från båda lägren...

OCH det är likadant varje gång...

Jag har då fixat mitt, så jag känns nöjd och redo, eller inte... jag vill inte.... jag vill att mormor ska komma tillbaka från himlen... jag vill inte åka på hennes begravning... Jag är inte färdig med mormor... Hon fattas mig!!

Jag vill lägga mig ner och skrika och gråta, jag vill svära och spotta, jag vill göra någoan annan illa.

Jag vill att saknaden, alla skuldkänslor och otillräkligheten försvinner. 

Jag vill ha mormors skratt, hennes fnysningar och hennes varma händer... 

Jag vill se henne sitta vid köksbordet och virka, som så många gånger förr,

jag vill se henne le, 

jag vill, jag vill , jag vill.... jag vill framför allt slippa vara vuxen.