Separationsångest

Hur ska jag klara mig utan mitt hjärta i 10 dagar?!... Inte för att jag inte tror att hon kommer att få det toppen, superbra på alla vis, och framför allt jättespännande hos Bästaste J men ändå... tänk om jag kunde få med henne på någe sätt... här ligger hon och poserar snällt i husses väska... Gullrumpan min <3.

Det skulle bara vara själviskt från min sida, det skulle bli FÖR varmt, omständigt och ff hårit i barnpoolen om hon följde med, men man kan väl få önska... Alla andra får ju ha med sig sina barn...

Livsvitaminer

Fick jag höra av en vis gammal kär gumma, är livsviktiga vitaminer, helst om man ska må bra. Livsvitaminer finns inte på burk, fast de är så viktiga. Livsvitaminer är uppleverlser man mår bra av eller helt enkelt allt som gör en lycklig...

Idag har jag samlat in många livsvitaminer, vi har varit ute på skotern, en det blev en heldagsutflykt, med mycket gott fika, trevligt sälskap, mycket sol och lite regn...

Vi har bland annat varit på vinteryran, en happenig i ett liiitet samhälle, Och det var vi, plus ca tusen skotrar till, hade letat sig dit för att mingla, äta hamburgare, och kolla in vad bla skoterförsäljarna hade att ställa ut...   kön till hamburarna var dock så lång att man nog svultit ihjäl om man stannat stått kvar... Vi hade dock med enget gofika så vi drog vidare efter en stund till en relativt nybyggd fin liten raststuga som låg högt uppe på ett berg ett par mil bort...
 
Det var trots allt fina leder överlag fast det var så många skotrar ute i farten men en bit var rent ut förskräcklig.. Bara gupp i gupp :( ett gupp hann varken jag eller husse parera... så ryggen min slog ihop rejält, så det bara tjongade i uppe i huvet men vad gör väl det om 1 år, om 3 är det glömt :))

Ännu ett kapitel

av följetongen som kallas mitt liv, tog slut idag..

Idag var nämligen den sista dagen på min praktikplats, på OTA. Det var med blandade känslor som jag stegade in genom dörrarna med konkandes på en kylväska, Jag tänkte nämligen bjuda på lunch istället för tårta... Kantarellpaj med sallad och painrice... (hur nu det stavas), var nedpackad i min ganska så tunga, och definitivt klumpiga kylväska.

Det känns tråkigt för jag kommer att sakna alla, framför allt min handledare och hans " inget är omöjligt" sedan kommer det ett klurigt "Gör så här" och vips så löses problemet på ett helt oväntat men förvånande enkelt sätt...

Det känns bra, därför att jag känner mig redo för nästa steg, Jag känner mig redo att själv styra mitt liv...

JAG har vuxit många meter under de här två åren, sedan jag blev tvångsplacerad på startpunkten av FK, och framför allt under den tiden jag varit på OTA, jag har gått från klarhet till klarhet, dimman kring kontrolltornet har lättat, så att säga, och jag vet nu åt vilket håll jag vill styra och jag VET att jag kan.

Det har varit ett hästjobb många gånger och stundtals litervis av tårar och förtvivlan, blandat med en hel del självförakt och dåligt självförtroende... Men med allt stöd, all pusching alla hejarop och framför allt alla som konstig nog, trott på mig och outtröttligt upprepat det gång på gång, måste nånstans ha smittat av sig även på mig och för nu äntligen ser jag ljuset i tunneln...

Men nu börjar nästa kapitel, så fortsättning följer ...

PASSA!! en randig hård en en..

... vrålade jag en gång, när jag inte kom på att de där randiga, hårda djuret heter grävlig... men jag kom på att det var hårt och att det inte är bra att köra på ett för bilens välmående...

Så blir det ofta för mig, orden faller bort och jag får hitta på nya.. kan bli hur tokigt som helst, men oftast begriper de runt i kring ändå vad jag menar.. Men det är något jag lärt mig leva med..

Jag tror man måste komma tillrätta med sina tillkortakommanden för att bli hel, men vissa brister och fel kan vara lättare att komma till freds med än vissa.. Jag har jättemånga saker som jag måste jobba med,  min självkänsla tex, Att tycka man duger, att man är värd nåt, att man kan nåt...det är tunga grejor och kan ta en evinnerlig tid att komma tillrätta med... Lättare är det då att jobba med det som syns, ex utseendet och orken, det blir liksom mer påtagligt och förändringarna märks bättre...
MEN vad hjälper det om man är tom eller trasig inuti?

Varför är det lättare att ta åt sig en negativ sak som sägs, än komma ihåg de 100 positiva?!?!

Nu vet jag inte riktigt vad jag ville med detta inlägg, men inte var det åt detta håll jag hade tänkt mig.. hehe... så jag säger nog godnatt, för det är en dag i morgon med... En dag med barn, tjo och chim. Jag får nog allt fortsätta på denna tråd en annan gång..