Idag var nämligen den sista dagen på min praktikplats, på OTA. Det var med blandade känslor som jag stegade in genom dörrarna med konkandes på en kylväska, Jag tänkte nämligen bjuda på lunch istället för tårta... Kantarellpaj med sallad och painrice... (hur nu det stavas), var nedpackad i min ganska så tunga, och definitivt klumpiga kylväska.
Det känns tråkigt för jag kommer att sakna alla, framför allt min handledare och hans " inget är omöjligt" sedan kommer det ett klurigt "Gör så här" och vips så löses problemet på ett helt oväntat men förvånande enkelt sätt...
Det känns bra, därför att jag känner mig redo för nästa steg, Jag känner mig redo att själv styra mitt liv...
JAG har vuxit många meter under de här två åren, sedan jag blev tvångsplacerad på startpunkten av FK, och framför allt under den tiden jag varit på OTA, jag har gått från klarhet till klarhet, dimman kring kontrolltornet har lättat, så att säga, och jag vet nu åt vilket håll jag vill styra och jag VET att jag kan.
Det har varit ett hästjobb många gånger och stundtals litervis av tårar och förtvivlan, blandat med en hel del självförakt och dåligt självförtroende... Men med allt stöd, all pusching alla hejarop och framför allt alla som konstig nog, trott på mig och outtröttligt upprepat det gång på gång, måste nånstans ha smittat av sig även på mig och för nu äntligen ser jag ljuset i tunneln...
Men nu börjar nästa kapitel, så fortsättning följer ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar