Det var kallt, och att dessutom måsta gå i finkläder, som mer kyler än värmer gör det ju inte bättre direkt, ändå var jag klok nog att ta ett par kalsonger under byxorna och de var guld värda när vi var och hälsade på mormor vid graven där hon fått sin sista vila.
Det var även väldigt psykiskt påfrestande, för min hjärna, har ännu inte fattat att en av mina grundstenar är och förblir borta... saknaden river hål i mitt hjärta... det gör bara ont, ont.
Nackdelen är väl att jag kan fortfarande lura mig att tro att hon finns, hon kommer att sitta där vid köksbordet och handarbeta, det kommer fortfarande att lukta nybakat när jag öppnar deras dörr och hon leende kommer för att krama mig välkommen, och banna lite lätt att det minsann var alldeles för länge sedan jag var där sist...
Texten jag skrivit klarade jag dock av att läsa, jag stakade mig lite lätt på slutet och tårarna började rinna men jag stod upp och läste högt för alla och jag läste till slutet- alldeles själv... DET är jag stolt över!
2 kommentarer:
Usch ja, en begravning är alltid påfrestande...och ännu mer när det är en närstående som man älskat så mycket!
var stolt över dig själv att du fixade att läsa dikten inför alla, bra jobbat tjejen!
Du får trösta dig med att din mormor finns där med dig hela tiden...i ditt hjärta för evigt!
Många många kramar, tänker på dig!
ja, hon är nog med oss alla, hela tiden, Hur hon nu hinner det... Tack iaf för omtanken Charlotte, du är allt en fin vän, jag är glad att jag fått möjligheten att lära känna dej
<3 kramar <3
Skicka en kommentar