Träffade min far igår, senast var i vårats, alltså ansikte mot ansikte....
Vi bor ca 3.5 mil ifrån varann, Det säger väl en hel del...
Jag sprang på honom på Coop, eller rättare sagt jag såg bilen hans och letade upp honom...
Han frågade inte ens hur jag mådde...
Han har inte lärt sig ett dyft, han går och svansar för det där skatan, som bara är kär i hans börs...
Tänk så dum man kan bli, att ge upp allt, hela ens liv... för att slicka smulorna som kastas framför fötterna att fundra på ta livet av sig för att resterna dragits bort.... att supa skallen av sig och tappa jobbet därför han inte får komma och hålla fram börsen...
Jag hoppas att jag aldrig får chansen att bli så patetisk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar