Man kan ju var ordblind, men kan man vara folkbind?

Ve och förbannelse, för folk som man bara känner igen liiite graan, men inte kan placera i något sammanhang. Ännu värre är det, när de uppträder som de till och med vet vilken färg man har på handdukarna på toan...

Pinsamt värre att fråga: vem är du? känner jag dej?... eller när man vet sammanhanget, och känner personen, då man pratar på som bara den, rent hysteriskt medans hjärnan går på högtryck för man kan inte, inte ens om man har en pistol mot huvudet, komma på vad personen i fråga heter. Händer mej jämt!

Ibland har jag kommit på mig själv att grubbla så mycket att jag glömt att hälsa tillbaka, tänk om den personen tycks känna mig mycket och tycker att jag är högfärdig och stram.
Eller rent av schizofren om jag surrar på som vanligt vid ett tillfälle och är stum vid det nästa...

Alltså för att åter knyta till rubriken "Man kan ju var ordblind, men kan man vara folkbind?" Det är ju ganska modernt att vara ordblind, eller dyslektiskt, (hur nu det stavas) som det så fint heter. Jag har en lite släng av det med, så varför inte vara folkblind... Eller är man så disträ eller osocial, eller rent av så ointreserad så man helt enkelt inte lägger namnet på minnet. Kanske hjärnan är full eller kanske behövs den uppgraderas... Hur gör man det???

Hur som haver så är det faktiskt ett problem, ett som stör mig ganska ofta. Jag vill inte uppfattats som stram, högfärdig och oartig...