Det blev ett brutalt uppvaknade och många känslor att slåss med, jag slåss hårdast med "katastrofen väntar runt hörnet" känslan, och vanmakten över att inte ha koll på allt, för det är MYCKET nytt, MYCKET att komma ihåg, och MYCKET som jag känner mig osäker på, MYCKET information som jag inte kunnat ta in, Jag undrar MYCKET hur detta ska gå, för det blir många små kriser...
Men det har löst sig varenda gång, gäller bara att fråga och fråga, tills jag förstår, och fått in det i min tröga skalle, Jag nöter på de som är runtikring och jag har fått numret till den ordinarie och den vikarierande assistenten och jag frågar väl på tills de skriker åt mig.
Man blir väl varm i kläderna, tillslut... När man får in rutiner som funkar, som gör att det går att slappna av lite...
Men så länge man lär av misstagen så gör det väl inget... jag kommer nog aldrig någon fler gång att: glömma medicinen eller stänga av permon... Så det är ju bra!!
Det gäller att tänka positivt och det bästa är att h*n lever ju än...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar